En fin blandning av oliver från ICA:s ekosortiment. Självklart så har de kärnan kvar så smaken blir maxad. En bra burk om man inte vill välja färg på de små godsakerna utan här fixar ICA mixen.
Månad: april 2023
Den som skrattar förlorar Podcast
Niklas Norlindh och Jonatan Johansson känner man kanske igen från youtubekanalen med samma namn där de drar dåliga ordvitsar och får poäng om den andre skrattar. Det var ju som det var med den saken. En del kul saker kom ju därifrån och ofta hade de gäster med Glenn Hysén som återkommande.
Här har de istället en podd som alltid inleds med några ordvitsar i samma form som de från videorna. Sedan rullar det på. De gör ett gediget förarbete med inslagen de presenterar. Ibland är det ljudklipp från lokalradion som kan innehålla mycket godis och ibland gör de listor av olika slag. Vanligt är också om något gått viralt i veckan så kommenteras det såklart.
En ytterst oförarglig timme i veckan bjuds man på och glädjetåget som de själva kallar podden publicerar hjärndöda spaningar och jag trivs i deras sällskap.
Bowiepodden
Ett synnerligen älskvärt initiativ av Sebastian Borg att gå igenom Bowies studiokatalog och tillägna ett avsnitt åt varje platta där han med olika gästers hjälp plöjer igenom albumen låt för låt. Hans ålder ligger mellan 40 och 50 så man fattar ju att intresset för Bowie kommit allt eftersom.
Han gör ett gediget förarbete inför varje avsnitt och ger oss lite kuriosa kring inspelningarna som gör det hela intressantare. Ibland håller jag med och ibland inte vad gäller bedömning av albumen men det är ju så det är med musik. Alla har en egen åsikt. Bortsett från det så är varje avsnitt emotsett och är uppe i 9 delar så här långt. Jag märker också att avsnitten varierar lite beroende på vilka gäster som medverkar. Det matigaste och bästa hittills var Realityavsnittet med Henrik Johnsson som gäst.
Just gästerna tillför ofta lite mer Bowienördkunskap. Sebastian själv verkar vara av den pragmatiska typen och tar sig an en mer analytisk vinkel än gästerna som ofta har en mer personlig Bowieanknytning.
Edit: Efter att ha lyssnat vidare på ett antal avsnitt finner jag ingen anledning att inte ge fullt betyg. Mycket tillfört kött på benen i min ödmjuka Bowiekunskap. Ser fram mot andra halvlek i genomgången.
Ian Hunter – Defiance Part 1
Det är rätt märkligt egentligen. Med en Ian Hunter som fyllt 83 år trodde man att han redan skrivit sina bästa låtar redan men uppenbarligen kan gubben än. Med god hjälp av namn som Taylor Hawkins, Todd Rundgren, Ringo Starr och Slash levererar han 11 låtar som låter långt ifrån mossiga. Rösten har med ålderns rätt förändrats lite och ibland påminner det lite som Dylan eller Rod Stewarts röstlägen. Att han har spelglädjen i behåll märks genom hela plattan.
De rockiga låtarna sticker ut mest där I hate hate och titellåten funkar bäst. Det jag kan sakna är en ballad i stil med de han kunde få ur sig på sjuttiotalet men på det hela taget mer än godkänt och vi kan se fram emot Part 2 senare.
Thomas Di Leva – Changes
Jag ska säga som det är direkt. Hade det bara varit en ordinär Di Leva-konsert hade nog biljetten inte blivit köpt av mig iallafall. Nu har ju Thomas den goda smaken att ge sig ut på vägarna med bara Bowielåtar i bagaget och då blev en konsertvistelse nästan nödvändig.
Bowie var ju en sjuttiotalsidol för mig och då jag lyckats missa honom live så får detta bli en värdig ersättare. Thomas Di Leva och hans musikanter gör ett gediget och förtjänstfullt arbete och behåller originalkänslan i låtar och arrangemang vilket jag uppskattar.
Thomas ger oss små anekdoter i mellansnacket vad Bowie betytt för honom och hur han snabbt kände gemenskap med engelsmannens lite sökande uttryck.
De spelar nästan uteslutande låtar från sjuttiotalskatalogen vilket passar mig perfekt. En trevlig kväll helt enkelt.
Metallica – 72 Seasons
Det var långa sju år sedan Metallica släppte album. Ett antal singlar har släppts det senaste halvåret och man har fått goda hintar om vad som väntar. Det är ett tungt album helt avsaknad av ballader. Just detta faktum gjorde att det tog flera lyssningar innan jag kunde uppskatta låtarna och dess strukturuppbyggnad. Som vanligt är riffen talande och de lyckas hyfsat med att få de så varierade att låtarna står för sig själva även om Sleepwalk my life har lite väl mycket Enter Sandmansriff.
Som sagt så kräver plattan ett antal genomspelningar för att få mig att uppskatta den och guldkornen växer fram. Inleder starkt med titellåten och Shadow follows. Bästa spåen är dock Screaming Suicide och den över elva minuter långa avslutande Inamorata. Där dras tempot ned något och blir mer melodisk i vissa partier.
McCartney 3,2,1 – Disney+
En serie i sex delar där vi får följa producenten Rick Rubins samtal med Paul McCartney. Det hela kretsar mycket runt ett mixerbord där mest Rick drar i reglagen för att på så sätt frilägga instrumenten i Beatles musik. Paul är med hela tiden och flikar in intressanta tankegångar hur de resonerade kring skapandet. Risken är att det blir lite nördigt men det är inget jag har problem med.
Bra idé som funkar utomordentligt. Lagom långa avsnitt på cirka 30 minuter som dessutom visas i svartvitt.
Flowpillow
En massagekudde som verkligen fungerar trots sin förhållandevis lilla storlek. Den har ett laddningsbart batteri och en laddning räcker till ungefär tio femtonminuters behandlingar. Den har ett antal inbyggda rörelsemönster som den varierar under femtonminuterscykeln.
Kudden har ett bra tryck i sina knådningar och i och med att den är så liten går det lätt att behandla på valfri del av kropp.
Kostnaden ligger på runt tusenlappen och man har ju snart tjänat in den om man jämför med vad en massör kostar i timmen.
Laleh – Vatten
Vatten har tagit Laleh tre år att färdigställa. Redan 2020 kom första singeln ”Det kommer bli bra” och med pandemin härjande så förstår man syftet med den titeln.
Jag tycker hon lyckats perfekt med låtskrivandet här. Både medryckande låtar och finstämda ballader samsas under hennes vingar som en självklarhet.
En av förra årets bästa svenska plattor.
Just One
Ett kul spel där man jobbar tillsammans för att nå långt. Spelet innehåller ett antal kort med fem ord på varje. Den aktiva spelaren väljer en siffra utan att se på kortet och är just det ordet som ska gissas. De övriga skriver ETT ord på sina brickor som en ledtråd till det aktuella ordet. Gissaren får sedan blunda när de andra jämför sina ord och har fler skrivit samma ord går de ledtrådarna bort. På så sätt gäller det att försöka vara lite klurig när man väljer sina ledtrådar för man vill ju inte att det ska gå förlorat. Detta kan ju iochförsig innebära att ingen skriver det mest uppenbara och säkert det mest behjälpliga ordet.Till exempel om ordet är LUVA och ingen skriver mössa eller huvudbonad så blir det ju på samma gång roligare och svårare. Alltså lite amatörpsykologi att försöka sätta sig in i vad de andra skriver för man får absolut inte prata under tiden.
Man har tretton kort från början och får poäng efter hur många som klaras av. Nu är ju inte poängen så viktig tycker jag utan det är ju själva spelmekaniken som är behållningen här. Alla runt bordet involveras ju så det blir ingen trist dötid att vänta.
Priset som ligger under 200 kronor känns också positivt.
Recension idag 