Publicerad i CD

Paul Weller – Wild Wood

Wellers andra soloplatta kom 1993 och jag anser den som den bästa. Här har han utvecklat sången och poprockrösten från tiden med The Jam har blivit en fullfjädrad soulröst. Låtarna inbjuder även till denna förvandling. Moget låtbygge bidrar till en jämn och underbar lyssningsupplevelse.

Bästa spår: Foot on the mountain och titelspåret men helst lyssnar man från start till slut utan avbrott.

Publicerad i Sällskapsspel

The Crew – Mission Deep Sea

Uppföljaren till succéspelet The Crew the quest for planet nine. De har utvecklat spelmekaniken så det har blivit ännu bättre vilket man inte trodde gick. Det första spelet som var så enkelt att lära men som gav så mycket spelande för pengarna.

Konceptet denna gång är att spelet fortsatt är ett sticktagarspel men kommer med ett antal tillägg för varje stickrunda och de slumpas fram vilket innebär att ett spel inte blir det andra likt. Dessa tillägg till rundorna finns i ett stort antal vilket gör det varierat och trevligt. Samarbete är A och O och man vinner och förlorar tillsammans. Ett toppenspel har blivit ännu bättre helt enkelt.

Publicerad i Sällskapsspel

The Crew – The quest for planet nine

Ett simpelt kortspel? Nja, det kan man tro när man ser den lilla asken men där döljer sig många timmars roligt samarbetsspel. Just att det är samarbete som gäller gör ju att ingen runt bordet behöver komma sist eller nån bli stöddig vinnare. Man lyckas eller förlorar tillsammans.

Spelet är ett sticktagningspel där man måste följa färg eller saka/trumfa. Vad som gäller för sticken varierar och framgår av en uppdragsbok som medföljer. Det kan vara att en person måste ta sista och första sticket eller en inte får vinna med ett blått kort. Kommunikationen är begränsad under omgångarna vilket ställer till det ytterligare.

Spelet är ytterst beroendeframkallande och när man klarat ett uppdrag vill man genast gå på nästa alternativt om man misslyckas så vill man ha revansch på en gång.

Publicerad i Film

A man called Otto

En amerikansk upplaga baserat dels på Fredrik Backmans bok, dels på Hannes Holms film med samma namn ”En man som heter Ove”. Tom Hanks spelar den minst sagt sura änklingen Otto som bor i ett radhusområde där hans vardagar består av att bringa ordning på gatan. Dagliga rundor med koll på allt.

Detta är en film som är humor och tragik på samma gång. Tragiken består i att Otto nyligen förlorat sin fru Sonya i cancer och ser nu ingen mening med att fortsätta att leva och planerar sin hädanfärd vilket inte visar sig vara helt enkelt. Dessutom kommer nya figurer in i hans liv där en invandrar fru med sin familj sakta men säkert mestadels ofrivilligt från Otto´s sida blir en del av verkligheten.

En fin film med mycket leenden och sorg i samma stund. Den håller sig väl till originalet och Tom Hanks är lika perfekt som Otto som Rolf Lassgård var som Ove.

Publicerad i RetroAlbum

XTC – The big express

Gruppens sjunde studioplatta kom 1984 och nu hade de blivit tre sedan trummisen Terry Chambers tackat för sig i och med förra plattan Mummers. De hade slutat turnera vid den här tiden och fick mer tid till skivproduktion och en del tycker denna är överproducerad men jag tycker det låter fint och varierat. Partridge står för merparten av kompositionerna nuförtiden och jag gillar hans finurliga poplåtar,

Bästa spår: All you Pretty girls och This world over.

Publicerad i Ätbart

Marabou – Pepparkaka

En limiterad upplaga av chokladkaka med inslag av pepparkaka. Jag skulle nästan vilja säga tvärtom. Pepparkaka med inslag av choklad eller chokladen försvinner nästan här. Sött och smuligt blir det i munnen så denna funkar inget vidare.